chrisebeth

Vaknade nu vid klockan 3, kanner mig helt slut. Kanner att jag bara vill aka hem och bli bra igen. Men nej, jag ska inte ge upp. Jag akte hit for att ta motgangar och for att bli starkare. Jag vet att jag blev sjuk pga allt nytt, all press jag kanner att vara alla tillags och att gora allt bra. Men jag ar inte mer an manniska, jag ar inte perfekt och jag kommer omojligt kunna gora alla tillags hela tiden. Att vakna upp helt slut och anda kanna en kansla av att du klarar det har, ge inte upp! Det ar precis san jag vill vara. Kunna peppa och hela sig sjalv nar det ar svart. Och nu vet jag att mamma kommer bli superorolig och saga, kom hem, men da ber jag dig mamma, peppa mig istallet. Jag behover dethar. Och jag tanker inte komma hem, jag tanker inte gora det. Jag ar inte sjuk pga epilepsin eller vanlig sjuk. Jag ar bara valdigt utmattad. Och jag ska prata med Kaarin och forklara hur det ar, for da kan hon kanna en trygghet och da kanner hon mig mer. Jag kom hit och visste att det skulle bli svart och att utmaningar skulle komma, nu har jag fatt min forsta utmaning och jag tanker besegra den!

Jag lovar att om bara nagra dagar kommer det kannas battre, jag ska klara dethar! Tack alla fina manniskor som har gjort mig till den jag ar, utan er skulle jag inte vara sahar stark och envis. Peppa mig nu, sag inte att jag ska komma hem, jag ger mig inte sa latt! Jag alskar er!